Men då står vi ju inför ett klassiskt dilemma, var min första tanke. För vi kan ju inte gärna ha introverta konferenser och stödmöten och seminarium och fester i vanlig ordning. Eftersom vi inte gillar det.
Men det gör vi ju visst, var min andra tanke.
Det är ju bara formen som ska vara den rätta, och förståelsen.
Kanske är det så att om alla som kommer på de där festerna eller mötena är medvetna om problematiken, blir det en annan sak. Bara alla är medvetna om det där med att inte bjuda på för mycket intryck, inte komma för nära andra, ge andra tid och plats, inte småprata utan dyka på viktiga saker.
Då kanske det skulle vara möjligt och till och med trevligt.
Vi har ju som bekant inget emot andra människor och inget emot festerna heller. Bara det att vi blir trötta fort och inte gillar vissa varianter av fester.
En konferens på rätt ställe. Med föreläsningar, arbete i små grupper där man känner varandra sedan innan, möten via nätet trots att man är på samma ställe. En mångfald av sätt att träffas, helt enkelt.
Och sedan inga krav på att vara social. Men kanske någon schemalagd skogspromenad för de som önskar.
Och alla har förståelse för dem som drar sig tillbaka till rummet tidigt, eller som drar sig tillbaka till rummet när som helst.
En fest på rätt ställe, med mycket utrymme, stor respekt, många tysta rum, många reträttvägar.
Men det gör vi ju visst, var min andra tanke.
Det är ju bara formen som ska vara den rätta, och förståelsen.
Kanske är det så att om alla som kommer på de där festerna eller mötena är medvetna om problematiken, blir det en annan sak. Bara alla är medvetna om det där med att inte bjuda på för mycket intryck, inte komma för nära andra, ge andra tid och plats, inte småprata utan dyka på viktiga saker.
Då kanske det skulle vara möjligt och till och med trevligt.
Vi har ju som bekant inget emot andra människor och inget emot festerna heller. Bara det att vi blir trötta fort och inte gillar vissa varianter av fester.
En konferens på rätt ställe. Med föreläsningar, arbete i små grupper där man känner varandra sedan innan, möten via nätet trots att man är på samma ställe. En mångfald av sätt att träffas, helt enkelt.
Och sedan inga krav på att vara social. Men kanske någon schemalagd skogspromenad för de som önskar.
Och alla har förståelse för dem som drar sig tillbaka till rummet tidigt, eller som drar sig tillbaka till rummet när som helst.
En fest på rätt ställe, med mycket utrymme, stor respekt, många tysta rum, många reträttvägar.
Många skulle skratta åt den skenbara paradoxen.
"Stor fest för introverta"
Men kanske är det ändå en bra idé.
Men kanske är det ändå en bra idé.
Detta var en intressant tanke. Det är ju faktiskt så att man som introvert inte ogillar fester, bara att formen på dem gör oss trötta. Det vore spännande att testa att anordna en fest för introverta och se hur det skulle se ut. Tysta och lugna rum och skogspromenader låter som himla bra schemapunkter! Detta ska jag fortsätta fundera på :)
SvaraRaderaAlla introverta är inte fullständigt introverta heller. Att gå på fest nån gång per år kan vara kul men mer än så blir bara tjatigt. En fest med introverta människor skulle vara intressant, skulle detta mingelsnacket slopas och direkt gå in för vad personerna faktiskt känner och är? Inget att göra till sig för att verka ordinär och för att smälta in någorlunda i sällskapet, utan bara vara den man faktiskt är. Min förhoppning om en sådan fest skulle vara samhörigheten och förståelse, en sann förståelse som inte innebär en psykolog som lyssnar till en utan en människa utifrån egna livserfarenheter vet precis hur man känner, även om man kan vara olika som personer i smak och tycke i övrigt. Det behöver inte vara alkohol och det vore bra om det var på ett ställe där personerna slipper överrösta annat ljud så jag håller med Helena att en sådan fest skulle behöva ha en lugnare miljö än klassiska fester.
SvaraRadera