Kraft från kroppshållning och tomma ansikten

Att vara föräldraledig innebär att lyssna, på radion, på musik och på ted.com. Amy Cuddy har ett bra tal på Ted som handlar om "power posing". I korthet handlar det om att vi genom vår kroppshållning och vårt kroppsspråk inte bara talar om för världen vilka vi är just nu, utan även för oss själva.
Att "öppna upp", att inta kraftfulla hållningar, gör att vi får kraft och blir mindre stressade. Förenklat handlar det om att göra sig så stor som möjligt, inte sitta med bena i kors, inte skydda halsen, inte krypa ihop med ryggen.
Jag tänkte att det där är något för mig att ta fasta på. Jag tror det lätt blir en ond spiral för mig som introvert. När jag går in i ett sammanhang jag inte gillar, på ett stort möte till exempel, så kurar jag, krymper ihop, och känner mig därmed allt mindre och obetydlig.
Men om jag intar en bättre kroppshållning, kanske chansen ökar att jag får sagt det jag vill få sagt, eller att jag tar den där konflikten som är viktig för mig.
Amy Cuddy nämnde också i förbigående, när hon beskrev ett experiment, att det värsta för en människa är att mötas av ingenting, av ett neutralt ansikte. Då är det bättre att få en negativ reaktion istället.
Tänkte också på Hjalmar Söderbergs berömdad citat: "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Dessa båda perspektiv fick mig sedan att haja till. Jag som introvert kan ju ha en tendens att möta människor med just ett tomt ansikte. 

Jag måste hålla det i minnet, för att förstå reaktionerna från min extroverta omvärld. 

Det förklarar varför min extroverta fru kan bli så provocerad ibland, varför min extroverta fyraåring inte tycker sig vara tillräckligt sedd alla gånger. 

Jag ska försöka fylla mitt ansikte med innehåll. 

Stopp. Och Start?

Konstigt hur det bara kan ta stopp ibland, på skrivandet alltså. Under flera veckor var det som om jag behövde skriva om det där med att vara introvert, flera gånger om dagen, men så en dag så kändes det inte så längre.
Skrivstoppet sammanföll med en period då jag var mer extrovert, vilket fick mig att fundera på om det hade ett samband.
Jag tror att det där med hur introvert man är kan variera över tid, gå upp och ner. Kanske föll mitt behov att skriva om det här när jag gick in i en mindre introvert period.
Jag ser på den här platsen i första hand som en sida att skriva av mig på. Det är skönt att ha den. Därför kommer jag vara noga med att aldrig skriva något här för att jag känner någon slags plikt att uppdatera sidan regelbundet.
Det kommer gå upp och ner mycket.
Samtidigt känner jag att det finns så oerhört mycket att skriva om i mitt liv som har med det här att göra.
Hur vi krockar, jag och min extroverta fru. Hur jag försöker balansera att ha ett väldigt extrovert och ett väldigt introvert barn, samtidigt som jag själv är rätt introvert. Hur jag fortfarande kan upptäcka situationer som blir introverta helveten. Och hur jag ibland tycker mig komma på knep för att hantera den här extroverta världen, vilket sannerligen kan behövas.